Jag har aldrig varit känd för att vara den som säger vad jag tycker, men det senaste året har jag stött på två tillfällen där jag sagt rakt ut vad jag tyckte, och sen fått skit för det. Är det då så konstigt att jag håller käften istället?

Det ena tillfället var på mitt gamla jobb. Jag tar inte vilken skit som helst, så här kände jag att jag behövde säga vad jag tyckte. Jag var den enda som yttrade en åsikt som inte stämde överens med chefens åsikt, och blev då utpekad som tjurig och att jag var emot alla nya idéer. Det var jag ju inte? Jag sa bara vad jag tyckte om de nya idéerna istället för att nicka och le och sen prata skit bakom ryggen. Tillslut sa jag upp mig, vilket delvis berodde på just den här stämplingen.

Det andra tillfället, som jag förmodligen aldrig kommer slippa ifrån, är i S släkt. I den här släkten är det många som har åsikter om andras sätt att leva sina liv, och alla utom just den berörda får höra dessa åsikter. Skitsnacket bakom allas ryggar pågår ständigt.
Så en kväll sa jag rakt ut till en av S bröder att jag ansåg att han brukade göra si och så (S brukar också säga att det här är något som brorsan gör). Tillbaka får jag en lång och arg utläggning om att han inte alls gör så. MEN jag får höra från andra i släkten att "den här brorsan gör  ju si och så heeela tiden". Varför säger ingen det till honom så slipper man skitsnacket? Här pekades jag återigen ut, fastän jag egentligen var den som var ärlig mot honom och inte pratade skit.

Att säga sin åsikt till den berörda personen kan vara tufft, men jag tror att det underlättar för att minska på allt j*vla skitsnack, för jag är så j*vla less på allt cirkulerande (ofta snedvridna) bullshit.