I lördags kväll hemma hos Ronny, när klockan var runt 1 och vi just började prata om att gå hem, hörde vi världens panikskrik. Först trodde vi att det var TVn men det visade sig komma utifrån trapphuset. När Kristina gick ut genom dörren hittade hon en kvinna som blödde från ansiktet samtidigt som dörren till en av grannarna smällde igen och starka barnskrik hördes inifrån lägenheten. Kvinnan sa att det absolut inte var någon fara med henne och att vi absolut inte skulle ringa polisen. När Kristina berättade för mig att det var mannens exfru i trapphuset och att deras gemensamma små barn fanns inne i lägenheten bestämde vi oss för att ringa polisen ändå, och efter många frågor från dem i telefon kom de dit. Vi berättade kort igen vad som hänt och sedan gick polisen in i lägenheten. När vi 1.5 timme senare bestämde oss för att gå hem var polisen fortfarande kvar hos grannen. Det måste ju betyda att något hade hänt iaf.

Sitter och ringer och ringer till olika arbetsplatser idag, det är återigen fältstudierna som jag fokuserar på. Hur man kan försöka få tag på 5 personer och INGEN svarar är fan otroligt.. Den ena är på möte, den andra pratar i telefon, hos en går telefonsvararen igång osv. Men jag ger inte upp kampen, jag SKA hitta en plats idag :)

Hej vänner!

Nu är jag och Simon sams igen och igår myste vi till filmen Taken, som handlar om en pappa vars dotter blir kidnappad och ska säljas för prostitution, om hur han kämpar för att få henne tillbaka. Se den!! Enormt gripande och man börjar uppskatta alla fina människor man har runt omkring sig :)

Kunde inte låta bli att klicka hem dessa snygga stövlar från Bullboxer igår. Har letat i flera år efter ett par vinterstövlar som är snygga och varma, så håller tummarna för att dessa passar och är lika snygga i verkligheten som på bild.

Tack fina kusinerna Emma och Cathrine för att ni hjälper mig när jag inte fattar ett dugg om bloggandet och för den fina designen :)

”Säg inte ett jävla skit om att jag inte prioriterar dig.”

 

Morgonen som började så bra slutade med att jag stack från Simon utan ett ord men med en smäll i dörren.

I veckan sa jag till Simon att jag ville att vi skulle umgås själva och hitta på något roligt någon dag, för att bara sova med varandra kallar inte jag umgås. Vi bestämde oss för att hitta på något på fredagskvällen, bio var ett förslag. Väl på fredag eftermiddag pratar vi om kvällens planer och Simon sa att Sai skulle komma förbi och lämna några grejer. När han kom satte de sig och började dricka öl och jag såg hur kvällens bioplaner försvann fortare än jag hann blinka. Tänk vad rätt jag hade.

 

Imorse vaknade jag optimistisk och tänkte att ”idag kanske jag och Simon kan hitta på något”. Tji fick jag när de öppnade en öl 11. Det svartnade för ögonen av ilska och tårarna brände av ledsamhet, och det var då jag stormade ut genom dörren. Sedan dess har vi bara skickat några arga sms och inte kommit fram till något alls. Han förstår inte varför jag blev arg och jag förstår inte hur han kan tycka att han sätter mig i första rummet när han alltid prioriterar kompisar.

 

Hur kunde det bli så? Jag älskar ju Simon. Men jag känner mig bortvald. Ska ”vi” sluta vara ”vi”? Eller kan jag få honom att förstå mig och jag förstå honom? Kan vi lösa det här eller ska Simon vara ett passerat kapitel i mitt liv?

 

Tårarna rinner och jag vet inte vad jag ska tro eller hoppas.

Jag har upptäckt att Gävle Högskola är i en klass för sig när det gäller administration, och jag börjar tröttna!!