Jag tänkte berätta lite om mig och Simon. I januari i år berättade Lisbeth för Simon att hon jobbade med en trevlig blond tjej och visade sen en bild på mig för Simon. När han såg bilden sa han ”henne ska jag gifta mig med, hon verkar perfekt”. Han bestämde sig för att ta kontakt med mig och nån vecka senare träffades vi, och jag blev blixtkär.

Sedan den dagen är Simon den människa som gör mig allra gladast, men han är också den människa som kan få mig mest frustrerad. Han är snygg, rolig, glad och omtänksam. Men han är också lika envis som jag. Han älskar att dricka öl och umgås med sina vänner, så mycket att jag ibland undrar om han har tid för mig, men han hävdar att han har det. Det finns i princip inget jag och Simon är överens om, vilket kan frambringa både hetsiga diskussioner och asgarv.

Den 11 juni 2011 förlovade vi oss. Vi hade en supermysig heldag tillsammans och under ett stort träd ute på Skeppsholmen friade han. Han sa enormt mycket vackert till mig, saker som jag fortfarande kan tänka på när jag är arg på honom. För det är alltid jag som är arg på honom och inte tvärtom. Ibland tycker jag synd om honom för att han måste stå ut med mitt temperament, men han får nog vänja sig.

Just nu står inget högre på vår prioriteringslista än att skaffa ett gemensamt boende. Med tanke på att han inte har några sparade pengar och att jag pluggar har vi förträngt tanken på en bostadsrätt och istället satt hoppet till en hyresrätt. Det har visat sig vara jobbigare än vi trodde, och jag blir lika irriterad varje gång vi inte blivit utvalda. Vi vill inget annat än att leva tillsammans men just nu är det en omöjlighet.

En av de få sakerna vi har gemensamt är vår bild av hur framtiden ska bli, och hur arg och ledsen jag än blir på Simon så hoppas jag att allt det roliga och fantastiska vi har tillsammans för alltid kommer att överväga det tråkiga, så att vi kommer att leva resten av våra liv tillsammans.

Jag älskar dig<3

”Säg inte ett jävla skit om att jag inte prioriterar dig.”

Morgonen som började så bra slutade med att jag stack från Simon utan ett ord men med en smäll i dörren.

I veckan sa jag till Simon att jag ville att vi skulle umgås själva och hitta på något roligt någon dag, för att bara sova med varandra kallar inte jag umgås. Vi bestämde oss för att hitta på något på fredagskvällen, bio var ett förslag. Väl på fredag eftermiddag pratar vi om kvällens planer och Simon sa att Sai skulle komma förbi och lämna några grejer. När han kom satte de sig och började dricka öl och jag såg hur kvällens bioplaner försvann fortare än jag hann blinka. Tänk vad rätt jag hade.

Imorse vaknade jag optimistisk och tänkte att ”idag kanske jag och Simon kan hitta på något”. Tji fick jag när de öppnade en öl 11. Det svartnade för ögonen av ilska och tårarna brände av ledsamhet, och det var då jag stormade ut genom dörren. Sedan dess har vi bara skickat några arga sms och inte kommit fram till något alls. Han förstår inte varför jag blev arg och jag förstår inte hur han kan tycka att han sätter mig i första rummet när han alltid prioriterar kompisar.

Hur kunde det bli så? Jag älskar ju Simon. Men jag känner mig bortvald. Ska ”vi” sluta vara ”vi”? Eller kan jag få honom att förstå mig och jag förstå honom? Kan vi lösa det här eller ska Simon vara ett passerat kapitel i mitt liv?

Tårarna rinner och jag vet inte vad jag ska tro eller hoppas.