Hola!!

Som min vän Hanna påpekade för mig idag så måste man faktiskt uppdatera sin blogg om man har en, och jag kan inte annat än hålla med. Den här veckan har varit hektiskt, så jag får skylla på att jag helt enkelt inte har hunnit.

Jag har kommit igång med fältstudierna nu, fick äntligen en plats på en skola i Vallentuna för elever med psykiska och/eller neuropsykiatriska funktionshinder, och det är som handen i handsken! Jag var där i tisdags och onsdags och kände verkligen att jag har hamnat rätt – det är det här jag vill göra! Jag är med eleverna, som går i sjuan till nian om dagarna, på allt ifrån musik till biologi. Jag hjälper dem i den mån jag kan och i onsdags sa min handledare att han tyckte att jag hade kommit in i det väldigt fort – kul! Idag började jag skriva på rapporten som fältstudien ska mynna ut i, och att skriva om teoretiska perspektiv är inte ens hälften så intressant som att vare med i ungdomarna i skolan. Men men, efter det här arbetet och några till (positivt tänkande) så kommer jag att få vara ute på fältet och hjälpa ungdomar på heltid, can’t wait!

Jag tänkte berätta lite om mig och Simon. I januari i år berättade Lisbeth för Simon att hon jobbade med en trevlig blond tjej och visade sen en bild på mig för Simon. När han såg bilden sa han ”henne ska jag gifta mig med, hon verkar perfekt”. Han bestämde sig för att ta kontakt med mig och nån vecka senare träffades vi, och jag blev blixtkär.

Sedan den dagen är Simon den människa som gör mig allra gladast, men han är också den människa som kan få mig mest frustrerad. Han är snygg, rolig, glad och omtänksam. Men han är också lika envis som jag. Han älskar att dricka öl och umgås med sina vänner, så mycket att jag ibland undrar om han har tid för mig, men han hävdar att han har det. Det finns i princip inget jag och Simon är överens om, vilket kan frambringa både hetsiga diskussioner och asgarv.

Den 11 juni 2011 förlovade vi oss. Vi hade en supermysig heldag tillsammans och under ett stort träd ute på Skeppsholmen friade han. Han sa enormt mycket vackert till mig, saker som jag fortfarande kan tänka på när jag är arg på honom. För det är alltid jag som är arg på honom och inte tvärtom. Ibland tycker jag synd om honom för att han måste stå ut med mitt temperament, men han får nog vänja sig.

Just nu står inget högre på vår prioriteringslista än att skaffa ett gemensamt boende. Med tanke på att han inte har några sparade pengar och att jag pluggar har vi förträngt tanken på en bostadsrätt och istället satt hoppet till en hyresrätt. Det har visat sig vara jobbigare än vi trodde, och jag blir lika irriterad varje gång vi inte blivit utvalda. Vi vill inget annat än att leva tillsammans men just nu är det en omöjlighet.

En av de få sakerna vi har gemensamt är vår bild av hur framtiden ska bli, och hur arg och ledsen jag än blir på Simon så hoppas jag att allt det roliga och fantastiska vi har tillsammans för alltid kommer att överväga det tråkiga, så att vi kommer att leva resten av våra liv tillsammans.

Jag älskar dig<3