2011-08-21
”Säg inte ett jävla skit om att jag inte prioriterar dig.”
Morgonen som började så bra slutade med att jag stack från Simon utan ett ord men med en smäll i dörren.
I veckan sa jag till Simon att jag ville att vi skulle umgås själva och hitta på något roligt någon dag, för att bara sova med varandra kallar inte jag umgås. Vi bestämde oss för att hitta på något på fredagskvällen, bio var ett förslag. Väl på fredag eftermiddag pratar vi om kvällens planer och Simon sa att Sai skulle komma förbi och lämna några grejer. När han kom satte de sig och började dricka öl och jag såg hur kvällens bioplaner försvann fortare än jag hann blinka. Tänk vad rätt jag hade.
Imorse vaknade jag optimistisk och tänkte att ”idag kanske jag och Simon kan hitta på något”. Tji fick jag när de öppnade en öl 11. Det svartnade för ögonen av ilska och tårarna brände av ledsamhet, och det var då jag stormade ut genom dörren. Sedan dess har vi bara skickat några arga sms och inte kommit fram till något alls. Han förstår inte varför jag blev arg och jag förstår inte hur han kan tycka att han sätter mig i första rummet när han alltid prioriterar kompisar.
Hur kunde det bli så? Jag älskar ju Simon. Men jag känner mig bortvald. Ska ”vi” sluta vara ”vi”? Eller kan jag få honom att förstå mig och jag förstå honom? Kan vi lösa det här eller ska Simon vara ett passerat kapitel i mitt liv?
Tårarna rinner och jag vet inte vad jag ska tro eller hoppas.
Jag borde väl kanske vara tyst, men det vet vi ju båda att det aldrig kommer att hända när det kommer till människor jag bryr mig mycket om. Jag och Martin tampades ju med samma dispyt som du beskriver. Försök se det så här:
Hans vänner och öldrickande är (oavsett om du gillar det eller inte) hans hobby. Alla människor måste ha sin hobby för att ta sig igenom livet. Se det inte som att du blir bortvald (även om det känns så) utan att han utövar sin hobby på samma sätt som att du rider, jag tränar, Erik tittar på AIK-matcher osv. osv osv. Att ta något sådant ifrån en människa är som att släcka elden på ett ljus - det dör.
Han kommer nog inte förstå dig. Jag försökte få Martin att förstå i två år. Han förstår nog fortfarande inte vad jag menade. Han "träffade" ju mig nästan varje natt? Du får nog istället för att fråga om ni ska hitta på något ta det i egna händer. "Ikväll ska vi se på bio Simon, jag har bokat biljetterna". Eller om Sai kommer säga att ni ska iväg ikväll och ta undan ölburkarna när dom dyker upp ;) Att du blir arg, går därifrån och sen sköter allt via elektroniken kommer aldrig att lösa någonting.
Och måste han sätta dig i första rummet? Är det vad som krävs för att ni ska kunna ha ett förhållande? Tänk om. "Räcker" det inte med att han älskar dig? Att ni är förlovade (ni ska ju ändå tillbringa hela era liv tillsammans, vad gör då en kväll?)? Försök at tänka om, annars kommer du kväva ert förhållande på samma sätt som jag kvävde mitt och Martins genom att aldrig vara nöjd, inte känna mig tillräckligt älskad, alltid begära mer. Du vet. Tjejer.
Men överväg inte att göra slut för att du känner dig bortvald för det kan jag, utan att ens vara en speciellt stor del i ditt liv nu, säga att du verkligen inte är. Han älskar dig. Och han älskar sina vänner och sin öl. Men att överväga att göra slut tär på förhållandet något fruktansvärt. Ett bråk är ett bråk, det behöver inte vara mer än så.
